Nu var det ett bra tag sedan jag skrev sist. Trots det är ni ett gäng tappra individer som besöker min blogg varje dag! Det gör mig så himla glad:)

Min man frågade mig häromdagen varför jag inte skrev på bloggen längre och jag svarade "för att jag har mått ganska bra på sistone!"

Och så är det. När jag mår bra har jag inget direkt behov av att uttrycka mig här på bloggen, utan allt flyter på ändå. Jag mådde ganska bra p.g.a att vi hade fått ett väntetids-spann utav andrologläkaren. "Ni kommer få göra biopsi inom en månad", sa han i början av januari. Det var så himla skönt. Inom en månad! Det klarar vi! Då är det början av februari och då har vi svaret, finns det spermier eller inte. Hur ska vi gå vidare, vilket alternativ kan vi ta o.s.v.

Men hela januari gick utan att vi fick någon kallelse, och också halva februari. Sen kom brevet som deklarerade att väntetiden är 2-3månader och häromdagen fick vi ett datum, 7 april. Och jag blev "glad" över att vi till sist fick en tid men också ledsen och trött. 

Det kan tyckas petigt och överdrivet att vara så besatt av tiden och att bry sig om att det blev några extra månaders väntetid. Men saken är den att det känns som att hela vårt liv står på paus i och med detta. Vi kan liksom inte ta oss för någonting. Man kämpar sig igenom varje dag och försöker hålla sig över ytan när faktiskt det enda man tänker på är hela denna situationen vi är i. Därför känns varje dag och varje vecka vääldigt lång och de där extra månadernas väntetid känns som ett hån.

Därför är jag åter tillbaka på bloggen och skriver:)

 

 

Jag tror att jag har gått in i ett nytt stadie av denna känsloprocessen som kanske kan kallas "bitter acceptans + ilska och sorg". Tidigare har det känts som att vara i en torktumlare där det händer saker känslomässigt hela tiden. Jag har googlat som en tok, försökt hitta lösningar och försökt att förstå, letat fakta o.s.v. Jag har hållt på. I flera månader. Nu kan jag allt om detta faktamässigt, ungefär vad oddsen är, vilka andra alternativ som finns, jag har lusläst bloggar och andras upplevelser. Men nu står jag kvar här med insikten om att det är såhär nu. Det kommer inte ändras. Min man kommer alltid att ha azoospermi, det går inte över. Vi kan inte kämpa oss till att allt blir bra igen. Det är bara ett faktum att det är såhär. Och det känns...ofattbart. Och sorgligt och jag blir arg och känner en så jäkla orättvisa. Vilket är helt ologisk, därför det hade inte varit rättvist för något annat par att vara med om detta. Det är inte mer orättvist att det är vi istället för någon annan. Men känslan är att vi redan har gått igenom så många jobbiga saker. Vi behöde inte det här också!

 

 

Igår grät jag, på ett sätt som man inte gör så många gånger i sitt vuxna liv. Jag kom hem från jobbet och kände mig väldigt ledsen i kroppen men ville inte förstöra min mans glada humör genom att deklarera min ångest det första jag gör. Så jag låtsades som ingenting. Vilket givetvis fungerade extremt dåligt eftersom han direkt märker om något är fel. Istället blev jag kall och otrevlig och ointresserad av det han sa, för jag kände ju bara min sorg. När jag märkte att han tog illa upp satte jag mig i sängen och sa till honom att jag var skitledsen och mådde jättedåligt. Han kom till mig och kramade om mig och allting brast. Jag grät och grät, på det där ohämmade sättet som barn gör, det gick inte att hejda.

Det känns som att man går sönder och limmas ihop, gång på gång. I början av hela denna situationen tänkte jag att man blir starkare av att gå igenom hemska saker, som person och som par. Och så är det nog till viss del. Men rädslan finns också att något går sönder som aldrig kan lagas igen. Vi får fortsätta att kämpa på och förhoppningsvis komma ur detta med både förståndet och kärleken i behåll<3