Fjärde dagboksinlägget;

December 2015,

Sista veckorna har varit ganska stillastående, det händer inte så mycket. Det finns ingen energi från varken min eller M:s sida. Allt känns rätt grått. M lämnade de sista, mer utredande, blodproverna i förrgår. Nu är det 17 dagar kvar tills vi ska på möte hos andrologen. Det känns som att man knappt kan leva ordentligt. Vi vet ingenting om vår egen framtid. Därför blir allt avslaget. Man känner i luften att vi båda bara går och väntar.

Jag försöker tänka att detta är en avgränsad period i livet. Det kommer inte alltid att vara såhär. Vi kommer få fakta, något att förhålla oss till. Antingen sörja igen och ordentligt. Eller uppleva lycka. Vi kommer iallafall inte sväva omkring i en grå ovisshet.
Nästa jul kommer se annorlunda ut. Förhoppningsvis mycket gladare och bättre. Vågar inte hoppas på något men det måste bli bättre än vad det har varit de sista månaderna.

Det konstiga är hur man anpassar sig. Dels vid att vara nedstämd och i pågående sorg, men också i hur livet bara fortsätter. I början kändes det som att kastas in i ett totalt mörker av sorg och panik. Man trodde knappt att man var kapabel till att bli glad igen. Men livet fortsätter. Man har inget val.