Nu var det längesen jag skrev här på bloggen, så vad har hänt sedan sist?

I början av april åkte vi till Huddinge för att göra testikelbiopsin, för att få reda på om det fanns några spermier överhuvudtaget i testiklarna- och på så sätt göra IVF. Träffade en trevlig och nästan överempatisk sjuksköterska och en nästan surrealistiskt oempatisk läkare som aldrig mer borde få arbeta med människor. M drogades ner lite lagom och de tog 6st biopsier, därefter väntade vi på svaret. Vi hade fått veta att inom 1 timme efter ingreppet brukar man kunna se om det finns fungerande spermier, så när den tiden hade gått utan att någon hade kommit med något besked blev jag ganska modfälld (M var fortfarande rätt väck och låg mest och sov). Så satt där i tystnad resterande timmar och väntade. Försökte att inte hoppas men råkade göra det ändå. Till slut, efter 2-3 timmar, kom läkaren och berättade det vi nog redan visste, men inte ville acceptera.

 

Jag försökte hålla ihop mig själv men tårarna bara pressades ut. Det kändes som ett stort svart hål i magen. "Nämen, blev du ledsen nu?" - var läkarens spontana kommentar. Suck..

Han började prata på om att de (läkarna) ska ta upp detta "fallet" på någon konferens och undersöka varför det blev såhär, och om det finns möjlighet att göra en öppen operation av testikeln och möjlighen hitta spermier (en operation som ibland görs i Göteborg men annars utomlands). Jag hörde honom prata men kände bara nej. Jag orkar inte mer.

Jag orkar inte mer väntetid, vänta på att vården ska höra av sig, remisser ska skickas, remisser ska bedömas, vänta på datum, oj- datumet flyttades fram några månader, vänta på nytt datum, hoppas, inse att det inte går, råka hoppas igen o.s.v. Jag orkar inte sätta igång någon ny jäkla omgång och hoppas på att man kanske lyckas hitta något vid en öppen operation. Chansen är typ noll och känslomässigt klarar vi inte av mer. Nu har vi fått vårt besked.

Vi kommer aldrig få biologiska barn.

 

Jag trodde nog inte att jag skulle bli så ledsen som jag blev. Jag trodde nog att jag var mer förberedd. Vi hade ju förstått på läkarna att man inte var så optimistisk, men de hade ändå givit oss hopp, att det kunde funka. Jag hade nog levt extremt mycket på det hoppet. Jag ville ju SÅ gärna. Det gjorde så otroligt ont i hjärtat.

Vägen hem från Huddinge var en dimma. Kämpade hela vägen med att inte totalt bryta ihop. Grät hela tiden men kände att jag knappt kunde stå upp eller gå framåt. När vi kom hem grät jag nästan konstant hela den dagen. Mådde illa av sorg.

M tog det ganska lugnt, han tyckte att han var ganska förberedd på beskedet. Självklart var han väldigt ledsen också men hade nog ställt in sig rätt mycket på det här svaret.

 

Dagen efter vaknade jag upp med ett märkligt lugn i kroppen. Som att en sten hade lyfts från mina axlar. M kände likadant. Att äntligen få ett besked, trots att det var vårt mardrömsbesked, kändes så otroligt skönt.

Nu visste vi. Att gå runt i den här ovissheten har varit psykisk terror. Varje dag har man tänkt på det. Sorgen över hur det blev, hoppet över att kanske lyckas ändå med IVF, kommer jag kanske vara gravid i sommar om den här biopsin lyckas?, kommer jag någonsin att bli gravid?, hur ska vi bilda en familj? ....och så vidare. Varje dag. Hoppats. Längtat.

Nu vet vi att vi inte kan få biologiska barn. Vi behover inte hoppas längre. Vi kan klippa kontakten med vården och skita i allt vad remisser och väntetid heter. Kunna börja leva lite igen.

 

Nu är det nästan en månad sedan vi fick beskedet. Det har varit ganska bra veckor. Har kunnat slappna av lite och inte tänka på det så mycket.

Men för typ två dagar sen kom sorgen tillbaka. Känner mig ledsen, gråter på bussen till och från jobbet, längtar. Längtar så mycket efter vårt barn.

En kollega frågade mig glatt igår "Men när ska ni skaffa barn då???". För första gången orkade jag inte komma på något snabbt glättigt svar om att vi får se, det blir när det blir. Jag svarade bara: Vi kan inte få barn tyvärr.

Och det kändes ganska skönt att bara få säga det. Det är så. Vi kan inte. Och det triggade något att ha sagt det högt. Kände en djup sorg från botten av mitt hjärta. Grät på bussen på väg hem och hela kvällen hemma. Bara så jävla ledsen.. Och känner en sådan längtan.

När blir det egentligen vår tur?