För två veckor sedan var vi på besök hos andrologen, läkaren som är specialist på bl.a manlig infertilitet. Dessförinnan hade M lämnat de sista blodproverna som vi nu skulle få svar på. De var viktiga i utredningen för att få en bättre uppfattning om var problemet ligger. Det fanns i princip tre alternativ; att det med största sannolikhet finns spermier i testiklarna som inte kommer ut p.g.a ett flödeshinder i sädesledarna, hormonrubbning eller att det aldrig har funntis en spermieproduktion. 

 

Läkaren hade tittat på provsvaren och såg att något värde var utanför normalgränsen men var egentligen inte jättespecifik med vad som exakt var problemet. Han trodde att detta var medfött. Att det Antagligen aldrig har funntis en spermieproduktion. Alltså, typ det sämsta alternativet. Han tyckte dock att allt annat såg normalt ut och tyckte därför att det kunde vara värt att göra en testikelbiopsi. Detta skulle ske inom en månad. Så nu är det två veckor kvar innan den tidsgränsen har gått, vi har inte fått någon kallelse ännu. Om vi inte har fått en kallelse inom en vecka kommer vi att ringa till kliniken, jag orkar verkligen inte att något ska bli försenat p.g.a praktiskt stul.

En testikelbiopsi innebär att man under lokalbedövning tar ut en bit av testikeln för att kunna se om det finns spermier, eller förstadie till spermier, där. OM det finns, och om de är av god kvalitet, kan man göra något som heter ICSI. Då tar man en endaste spermie och injicerar i ett av mina ägg, sedan hoppas man på att det blir ett litet embryo. Detta sker alltså i ett lab. Därefter för man in embryoet i kroppen och ber till en högre makt att allt sedan går som det ska. 

 

Detta är nu vår enda chans att få biologiska barn. 

 

Så hur känns det nu? Återigen väntan. Man har ingen aning om någonting. Eller om jag ska vara helt realistisk så har nog läkaren redan berättat för oss hur det ligger till. Han sa att det finns några procents chans att man hittar spermier vid biopsin. Vad är det egentligen? Chansen är ju minimal. Jag förstår det när jag tittar på texten jag skriver. Ändå är det ett hopp som vägrar försvinna. Och det är så otroligt smärtsamt. Att jag i princip redan nu vet att vår chans att få biologiska barn är non-existing. Men jag kan inte riktigt ta in det.

Jag har redan funderat på spermiedonation och jag och M har pratat löst om det. Han vill inte, men försöker nog acceptera. Säger att det nog kommer ta tid innan det alternativet känns rätt. Och det förstår jag. Detta var inget som fanns med i beräkningen när vi bestämde oss för att "skaffa barn" och inte något som känns självklart för mig heller.

 

Och adoption? Just nu är min känsla att min längtan efter att få uppleva en graviditet och förlossning överväldigande. Jag har alltid drömt om det. Det har varit en självklarhet, något jag alltid sett framför mig. Att aldrig få uppleva det. Graviditeten, förlossningen, första tiden med sitt lilla spädbarn. Det känslan gör verkligen ont. 

Men tanken på att leva utan barn är totalt orimlig, det finns inte ens. Så på något sätt kommer vi bilda familj. Men att vägen dit skulle bli så svår och smärtsam trodde jag aldrig.