Mitt tredje dagboksinlägg;

November 2015,

Jag läste precis mitt förra dagboksinlägg. Nu rullar tårarna. Jag hade återfått hoppet, fått en förklaring och kände mig ganska glad.
De där fem veckorna gick. Därimellan gjorde jag en äggledarspolning som visade att allt var normalt och fick även ett nytt besked; Jag har INTE PCO. Jag hade bara ovanligt många äggblåsor, men inget som skulle försvåra för mig att bli gravid- tvärtom.
Vi fick sedan komma på möte hos gynekologen för alla provsvar som vi tog vid vårt allra första besök. Hon började med mina, allt såg bra ut. Jag ställe en massa frågor, blev förrvirrad. Om allt nu ser bra ut, varför funkar det inte då? Hon ville gå vidare till M:s del, men jag pushade på. Exakt hur såg mina provsvar ut??
Till slut fortsatte hon till M:s provsvar. Blodproven såg bra ut, men vi skulle titta på spermaprovet. Det såg inte lika bra ut. Det fanns inga spermier i utlösningen. Normalt ska det ligga mellan 20-150miljoner spermier per milliliter. Här var det noll. Total chock.

Jag tror att vi båda gick in i ett vakuum. Jag började gråta. M satt helt tyst.
Kan detta vara sant? Vad innebär detta? En miljon tankar samtidigt som huvudet kändes tomt. Chock, rädsla, sorg.
Gynekologen sa att detta inte var hennes område och att hon skulle remittera oss vidare till en androlog där vi skulle få göra vidare utredning. Jag fortsatte att gråta och hon sa till oss att gå hem och sörja och vänta på en kallelse, ett informationsmöte på en IVF-klinik. Tror hon menade att vi skulle få information om "andra möjligheter" som hon sa, d.v.s spermiedonation eller adoption.

Vi gick hem i nästintill total tystnad. Kom hem och pratade en stund och sa i princip att varken spermiedonation eller adoption är aktuellt och att vi inte vet vad vi ska göra om vi inte kan få biologiska barn.
M stängde av helt och gick och la sig. Jag satte mig vid datorn och började googla. Jag var tvungen att ta reda på all information som fanns om ämnet. Azoospermi. Total avsaknad av spermier i ejakulatet.
Det man kan göra är att ta en biopsi ut testiklarna för att se om det finns några spermier där. Isåfall kan man göra ICSI och IVF. Det kan vara ett flödeshinder eller obalans i hormoner från hypofysen som gör att spermier inte kan bildas.

Det som händer nu är att vi väntar på att M ska lämna ett nytt spermaprov, sen lämna nya blodprover som är mer utredande. Därefter träffa andrologen och få vårt slutgiltiga svar, sen en biopsi antar jag. Nu lägger vi allt vårt hopp i att biopsin ger positivt resultat och att vi kan göra hela ICSI + IVF-behandlingen.

Att få detta beskedet är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Allt sattes i nytt ljus. Eller rättare sagt, nytt mörker. Allt fick ett nytt perspektiv. Det jag tidigare tyckte kändes som jobbigt och krångligt hade känts som en dröm att gå tillbaka till.
Det är hjärtskärande att läsa om det hopp jag kände när vi trodde att allt berodde på att jag hade PCO. Det hoppet existerar ju inte längre.
Nu fylls jag av den fruktansvärt ledsamma insikten att alla drömmar om hur det skulle bli, faktiskt ALDRIG kommer att ske. Vi kommer aldrig få barn på det där normala glädjefyllda, okomplicerade sättet. Försök, förväntan, väntan, plus på stickan, lycka. Det har redan tagits ifrån oss, det kommer aldrig hända. Det är en sån jävla sorg att det aldrig kommer ske någorlunda spontant.

Att ens tänka tanken att vi inte kommer få biologiska barn är för smärtsam. Och det sjuka är att det kanske redan är ett faktum, bara att vi inte vet om det ännu. Biopsin MÅSTE visa att det finns spermier. Det bara är så. Det MÅSTE gå.
Alla drömmar om framtiden och livet innehåller bilder på våra barn. Flera barn. Som liknar oss och har en del av våra personlighetsdrag i sig. Våra biologiska barn som jag har burit. Det känns overkligt att det kanske inte blir så.
Jag kan tänka tanken men inte ta in känslan. Jag hoppas att jag aldrig behöver göra det.

Om livet var på paus innan, under alla vanliga försök, så känns det som att det nu har stängts av helt. Jag lever i ett vakuum ända sedan beskedet. Fattar inte att jag ska jobba på och leva som vanligt. Det känns omöjligt. Större delen av dagarna är jag nedstämd och ledsen, gråter. Är orolig över att gå till jobbet, var sjukskriven förra veckan- kunde bara inte gå dit.
Hoppas nu att jag kan stänga av allt och fokusera på jobbet så att tiden går lite snabbade. Tills nästa läkarbesök och nästa besked.