Upp som en sol! Och ner som en pannkaka. (och sen upp igen)
Mitt andra dagboksinlägg;
" September 2015,
Sista gången jag skrev var november 2014. Då avslutade jag hela skriften såhär: "Det är normalt att det tar upp till ett år, än så länge är inget konstigt, inget är onormalt! Trots det kan jag inte låta bli att tänka "tänk om något är fel, att just vi inte kan få barn"...."
Nu har det gått över ett år och vi har fortfarande inte blivit gravida och det börjar bli konstigt. Häromdagen började vi en utredning för att kolla upp oss. Jag har hela tiden varit ganska säker på att det inte är något fel på mig eftersom jag har varit gravid en gång för länge sen. Har mest tänkt att vi ska stämplas som oförklarligt barnlösa och att det skulle lösa sig med tiden. Men efter att ha blivit undersökt och svarat på några snabba frågor kunde gynekologen snabbt konstatera; "Du har PCO!".
Större äggstockar än normalt, en jäkla massa omogna äggblåsor och kanske ännu fler uteblivna ägglossningar. Det är alltså mig det är fel på! Det sjuka är att jag blev glad när hon berättade! Det var så jävla skönt att få ett svar! Det ÄR svårare att bli gravid om man har PCO men inte omöjligt! Det hade ju nästan varit ännu värre om det inte fanns en förklaring, nu ska vi ju faktiskt få behandling!
Om 5 veckor ska vi träffa gynekologen igen, då får vi svar på mina och M:s blodprov samt M:s spermaprov:) Antagligen får jag då börja med hormontabletter för att stimulera ägglossning. Funkar inte det får jag ta sprutor. Funkar inte det blir nästa steg IVF. Gynekologen har redan ställt oss i kö, känns både bra och overkligt! Allt gick så snabbt! Jag förväntade mig inte att få svar direkt utan hade nog föreställt mig mer väntan. Det är ju såklart väldigt tacksamt att det går fort.
Jag är så otroligt mer hoppfull nu än tidigare! Jag hade faktiskt nästan gett upp hoppet.. eller jag orkade verkligen inte hoppas varje månad. Det har varit så fruktansvärt smärtsamt att varje jävla månad tvingas inse att det inte blev något denna månaden heller. Jag har också känt mig dum när jag har insett att jag inte är gravid, för att jag har gått runt och hoppats. Därför har det varit lättare att stänga av, eller iallafall försöka.
Men VARJE månad, vid något tillfälle, har jag av misstag råkat tänka de hoppfulla tankarna. Helt sjukt...
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur jobbigt det är att längta med hela sin själ efter att bli gravid, att bli med barn.
Och hur mycket man har tagit det för givet!
Jag skrattar nästan åt mig själv när jag tänker på hur jag trodde att det skulle gå på andra eller tredje försöket.
De här sista månaderna har varit enklare. Nu har man liksom fattat att det inte är så jävla stor chans att jag blir gravid, den här månaden heller. Jag bryter inte längre ihop när mensen kommer eller analyserar "tecken", innan mensen har hunnit komma.
De första tre månaderna var kul. Då var man pirrig och förväntansfull. Man visste ju att det skulle gå bra, och snabbt. För det gör det ju!?
Fjärde till sjätte månaden började komma. Va fan? Borde jag inte bli gravid snart eller??
Sjunde till tolfte månaden var fanimej ett helvete. Det har varit vidrigt emellanåt. Slitas mellan det där jävla hoppet, och sen en rätt schysst förtvivlan på det. Varje månad.
Och liksom varje dag var involverad. Månaden är väldigt tydligt indelad;
Mens: sjukt ledsen, besviken, grov ånger att man har gått runt och hoppats.
Tiden efter mens: tar nya tag, rätt lugn.
Tiden runt ägglossning: hoppfull! nu jäklar! Nu måste vi har prickat jäkligt rätt alltså!
Tiden efter ägglossning: Försiktig förväntan, kände jag inte lite molvärk? Vågar egentligen inte hoppas men råkar liksom göra det ändå.
....Och så kommer mensen, igen.
Ja herrejävlar.. Jag grät hos min kollega på jobbet i augusti -15, för att den månaden hade vi försökt aktivt i ett år. Dock oskyddat sedan typ maj-14.
Det kändes skitjobbigt. Som ett konstaterande; "Nu är det inte längre normalt".
Så kändes det. Men NU. Nu när jag vet att jag har PCO. När jag vet att det finns en riktig förklaring. Nu känner jag mig äntligen lugn! För att jag vet. Jag svävar inte längre runt i en hemsk ovisshet. Jag har koll på läget och vet vad nästa steg är. Vi får behandling, vi får hjälp. Och det så sjukt skönt.
Jag fick precis min mens, och det gör ingenting:) Jag blev inte ledsen, det kändes ingenting. HELT otroligt! Jag har inte känt såhär på ETT ÅR!
Det känns hoppfullt igen:) Nu vågar jag börja tro på att vi kommer kunna få barn. Kanske med lite hjälp:)."
