Jag ska försöka mig på en liten presentation, så gott det går när man vill vara anonym. Jag är en 26-årig tjej som bor i Stockholmsområdet, gifte mig nyligen med min man efter att ha varit ihop sedan innan man räknades som vuxen. 

Jag har alltid velat ha barn. Det har alltid varit en dröm och ett tydligt mål i mitt liv, något absolut självklart. När jag och M först började prata om att få barn tillsammans var det pirrigt. Det kändes stort och härligt och "det är verkligen nu det händer!". Fantastiskt att ha träffat den person som man faktiskt vill ha barn med! Och han vill ha barn med mig! 

Samtalet handlade såklart inte OM vi kan få barn utan Hur Många barn vill vi ha?? Båda kommer från stora familjer. "Jag vill ha minst 4 barn", sa jag. "Jag vill ha 5 barn", sa M. Okej, vi kör på 5 barn!

 

Våren 2014 slutade vi med preventivmedel och hade inte en tanke på att vara mer seriösa än så, det kommer ju bli barn till slut liksom. Herregud vad spännande, man gick som i ett rus. Snart är jag gravid!

Efter sommaren hade jag inte blivit gravid och blev lite konfunderad, fan vad tid det ska ta då. Börjar då mer aktivt pricka in ägglossningar och börjar så smått googla på nätet. 

 

Denna bloggen kommer till en början att bestå av mina papper-och-penna-dagboksanteckningar, här är den första;

 

"November 2014,

 

Jag mår inte så bra just nu, det har varit så ett tag. Försöker fundera ut anledningen. Har lite by-the-way sagt till mina arbetskamrater att jag är lite seg och lite nere, skämtsamt sagt att jag tappat livsgnistan. Har sagt till M att jag inte mår bra och att jag känner mig deppig. 
Jag känner mig inte glad, bara låg hela tiden. Har inte lust att hitta på någonting. Idag sjukskrev jag mig från jobbet. Men jag är inte sjuk. Jag ljög i telefon och sa att jag hade haft en helvetesnatt med magont och inte fått någon sömn. Men det hade jag. Efter att jag gjort mina numera standardiserade google-sökningar, som ibland ger mig lite hopp. Men som i största delen av tiden ger mig ångest, och sorg. "Tidiga graviditetstecken", "så märker du att du är gravid", "extremt tidiga grav.tecken", "molande värk en vecka efter ägglossning", "hur lång tid tar det normalt innan man blir gravid", "graviditetslängtan", "barnlängtan", "enorm barnlängtan".... o.s.v. 

 

Man ska "slappna av", "inte tänka på det", "ta det som det kommer", "det blir när det blir". 

Det går sådär för mig. 

Jag ÖNSKAR verkligen att jag inte tänkte på det. Herregud vad skönt det hade varit. "Oj, hoppsan, är jag i 8.e veckan!?".

 

Det är normalt att det tar upp till ett år att bli gravid. Än så länge är inget konstigt. Inget är onormalt! Trots det kan jag inte låta bli att tänka "tänk om något är fel". 

Tänk om just vi inte kan få barn. Så jävla skrämmade tanke. 

Jag vill. Så. Gärna."