Jag är så otroligt glad och tacksam över alla i min närhet som finns där och stöttar. Frågar hur det är, hur allt går, hur man mår. Det gör att man känner sig lite mindre ensam i sin situation. Det är inte alltid enkelt eller kul att umgås med någon som har en pågående sorg i kroppen, men jag är så glad över mina vänner som orkar med. Det krävs så lite, men ändå så mycket. Det krävs att den andra personen orkar finnas där, orkar lyssna. Om och om igen. För sorgen går inte över på två veckor och sen är man glad och som vanligt igen. Den finns där hela tiden. Jag hoppas att vi kan se tillbaka på den här perioden och tänka Gud vad jobbigt allt var, men nu är allt bra igen. 

Tills dess får vi kämpa tillsammans<3