Det har varit några dagar där allt har varit ganska svart. Sorgkänslan i kroppen har varit skyhög och jag har gråtit mycket. Men igårkväll var det som att något ändrades. Som att jag hade fått ur mig allt. (Iallfall för tillfället:)) Jag kände en sådan lättnad! Och för första gången på länge kände jag mig motiverad och stark.

Jag kan vara ganska lat och speciellt vid sorg kan latheten förlama vardagen. Jobbar, kommer hem, mår dåligt, orkar inte göra något, ligger i soffan, somnar, vaknar, jobbar, kommer hem o.s.v. Jag har nog känt mig väldigt mycket som ett offer för mitt öde. Och det är väl helt okej att känna så. Jag har i vilket fall som helst inte varit kapabel till något annat. Men det är jävligt skönt att inte känna sig så skör och ledsen för en gångs skull. 

 

 

Igår funderade jag mycket på vad sorg gör med ett förhållande och hur tärande det kan vara. Och jag kom på mig själv med att ha varit ganska egoistisk på sistone. Jag har inte gjort särskillt mycket för M:s skull eller ansträngt mig något vidare. Jag har nog tvärtom tagit ut en del av min frustration och sorgsenhet på honom. Och det kändes så jävla dåligt. Så nu har jag gett mig själv en mental käftsmäll och börjat rycka upp mig lite. Fixade en god middag till honom och vi hade ett jättebra samtal om en del jobbiga saker. Verkligen välgörande och stärkande. Ska försöka ta mig ur den här sorgbubblan nu och fokusera på andra saker i livet som faktiskt är härliga och positiva.

 

 

Måendet går upp och ner hela tiden och så kommer det säkert fortsätta. Jag kommer säkert dimpa igen men just nu är jag sjukt tacksam för energin!